Grattis på min namnsdag

Det är inte ens halvvägs in i december och jag har redan hamnat, 3 gånger, på "julfika". Idag räknade jag det till nummer 3. Otrolig! Ögonen på mig och jag tvingade i mig två clementiner, en halv kaka (gömde och slängde resten) och en del vatten.

           På söndag är det dags igen  

Skyndade mig hem och hälsade

på min gamle vän, WC.

Slagit in julklappar också. Vill inte att folk ska få slå in dem själva om det händer något.

50gram kyckling och lite sallad tvingade jag i mig, satt och lunchjobbade med min jobbar kompis, I'll never tell and you will never know.. Falskt men ledsen jag vet din ställning i den här och vi stå inte på samma sida. Jag vill inte mer, om tjockis jag inte lyckas så ska tjockis monstret inte få ta över.   

Jag ler och du kan inte veta

Jag gråter inombords och du kan inte höra.

En dag är jag borta och alla undrar sig varför....?

Jag vill bara ge upp det tragiska kriget mellan mig och maten. 

Min terapeut ringde och väckte mig i måndags.

"Sover du? oj, förlåt. Ringer dig lite senare"

Fortfarande inte ringt ^^

    Inte ens E har hört av dig, 3 veckor sen sist.  

Hur tror ni att ni ska "hjälpa" mig? 

Tur i oturen har ni inte märkt skillanden eller är medvetna om det.

Försöker dricka mitt te och se om jag kan somna "tidigt i natt"

Det känns som att ju mer jag försöker destu längre från en lösning kommer jag. 

Levt på en kopp kaffe och en te idag. Kände hur jag började vingla på väg hem.

Jag har inget att äta hemma och jag är glad. Hittade lussebullar i frysen, värmde och åt en.

Varför är inte tillräckligt bra nog? Vissa lever på mer än vad jag gör och det räcker för dem. För mig är en lussebulle en lussebulle förmycket. En sallad, med enbart sallad, förmycket. 

Att äta är att staffa.

Vad håller jag på med!?!? 

Jag kan inte gå med på det här. Men har inte tillräckligt kraft till att säga nej. Jag passar inte där, jag kan inte vara en förebild. Vad händer när jag är borta?? Jag blir rädd att bli påkommen, vad händer då? stackars dem som gå på mitt spel och se vad jag gör...

Nu har jag avbokat måndagen. Får se hur jag gör. Jag vill men samtidigt vill jag inte. Fram tills dess är det nollolerans, fasta, igen. Endast sojamjölk i tet är tillåtet. Provade att äta idag, hört att det ska vara bra?! :/

Vad jag än äter verkar det innehålla en skvätt ångest, för vad jag än försöker få i mig är det precis vad jag känner av efteråt. Jag får inte i mig någonting. Folk i min omgivning säger att jag är smal (LJUG!) och att jag måste äta.  

 Såg bland annat en tjej på ett cafet. Jag tror hon var en så här. Sen sån här som jag, som inte gillar att äta. Hon var så liten och hade blåa läppar av kylan hon kände.  Hennes mamma beställde en morotskaka till henne. Hon doppade skeden två gånger i kakan. När de gick hade hon smulat sönder den med skeden men inte en tugga var tagen. Jag kände med henne. 

  Det är så jäkla jobbigt när någon prackar på en så där. Det blir bara jobbigare, tycker jag. 

Lite lustigt var att jag senare på väg hem hörde en så intilliget kommentar på tunnelbanan. 

"Annorektiker trycker dem är tjocka. HALLÅ! Det finns ju inga tjocka annorektiker" 

Tja.. Allt beror väl på vem man frågar..?!

Mina mörka tankar börja sakta komma tillbaka. 

Jag orkar inte kämpa emot, orkar inte äta, orkar inte lyssna, orkar inte träna.....

Mitt liv är som ett plockepinn.

Jag har aldrig förstott det där där med saknad av människor förrän för snart ett år sedan. 

Jag saknar dig. För mig är du levande död. Du lever men nästan som om du vore död. Inte för att jag vill det men utan mer metaforiskt. Jag saknar dig och jag vet inte om du någonsin kommer finns i mitt liv. Du är inte på något sätt ersättningsbar. Jag känner saknad för dig som jag gör för LB och hon är död.

Jag vill ha dig i mitt liv!