Mitt liv är som ett plockepinn.

Jag har aldrig förstott det där där med saknad av människor förrän för snart ett år sedan. 

Jag saknar dig. För mig är du levande död. Du lever men nästan som om du vore död. Inte för att jag vill det men utan mer metaforiskt. Jag saknar dig och jag vet inte om du någonsin kommer finns i mitt liv. Du är inte på något sätt ersättningsbar. Jag känner saknad för dig som jag gör för LB och hon är död.

Jag vill ha dig i mitt liv!

Det är som ett moln som dyker upp ovan mig. Ibland är det bara mörk och

ibland regnar det, några enstaka glimtar av uppehåll. 

Senaste veckan(veckorna?) har det verkligen varit växlande men

 mer mellan molnighet och regn, än solsken.

Jag är så jäkla medveten av vad jag gör. Att jag inte äter och vad det kan ge för konsekvenser, att relationen, som förövrigt upptogs igår, med HAN blir till någonting destruktivt och allt annat jag gör. Jag tror inte jag vill eller är mogen för att ändra det. Jag vet att jag är trött pga av brist på näring, samtidigt har jag ju en del att ta ifrån allt det tjocka.  Jag tänker inte ger upp efter allt arbete, inte en chans.

Jag låter maten styra. Låter den ta mina vännerifrån mig, får mig att få folk att tro att jag har ätit utan att ljuga mm. Jag har redan förlorar en av mina närmaste och kanske är mina mest värdigfulla vän försvinna. Det som känns dumt är att jag måste välja å att jag väljer (brist på) mat före mina vänner. 

Då jag "jobbar" bland annat med att vara

förebild känns det å jäkla falskt att göra

det jag gör. 

Hela jag är är fake....

Tack för era förstående och peppande kommentarer och förlåt att jag inte har svarat, jag lovat att göra det när jag kommer till. <3