Slangar, dropp och inget psyk..

   Fick komma hem imorse. Slapp psyk då jag pratar på om att jag bara behöver komma hem (att det är mer konstruktivt än psyk) och att jag anses tydligen aldelse för tjock (ända godtagbara anledningen). Är hemma hos min föräldrar nu, det blev mitt val. Hela byn verkar ha uppfattat det jag gör till något stordåd i storstaden och uppfattat mig som någon "superstar" för min insatser där. Vet inte om jag tycker jag förtjänar det. Orkar inte leva upp till det (de ska bara veta allt annat.....) 

Även om att detta är bästa av det två valbara alternativen som jag hade så är ingen av dem något jag skulle ta fram själv som alternativ om jag fick välja. Skillanden är väl mer frihet här än bakom låsta dörrar.

    Idag har jag fått proppa i mig 5 bitars sushi och kycklingsallad. Dessutom fick jag mammas dåliga misstänksamma och skuldfulla blick på mig då hon lyssnade på radion idag om den 13 årig kille med äs och mitt val av light på sojamjölken. Som ursäkt fick jag stoppa i mig två chokladbitar som erbjöds för att hindra ev misstankar. Usch...!!

Vill inte vara någon ängel, ingen "superstar". Jag vill inte heller visa den sannolika sidan, ex vart jag har varit desenaste dagarna och varför jag inte svarat på mobilsamtalen. 

Orkar inte med omvärlden. Det är en tragisk plats det här, jorden/livet eller vad det nu ska kallas. 

Varför fick han inte leva men jag. Hade du levt hade inte jag levt. Du hade gjort det så mycket bättre än jag.