Jag kommer inte ihåg förra veckan, jag kommer inte ihåg så mycket av denna. 

  Fortfarande ledsen, det näst största nedslaget i mitt liv kom. Jag kan inte hantera det. Kan inte se hur misslyckad jag är och att det inte är så konstigt. (självömkan? :/)  Vilket fall som helst så är det ett mega fall! 

 Träffade AL i måndags, kändes inte som att vi kom åt något, inte längre än att bara snudda ytan. Pallade inte hålla mig själv längre. Gula bilen med blåa lampor kom och hämtade mig, jag hade rasat. Nu är jag hemma igen. Jag är ihop lappad, hur länge håller jag?

Höll min fasta i flera dar och spräcktes med itvingad pizza. Tog take away, nu får den stå och ruttna i kylskåpet. Luktar det illa behöver jag inte öppna det mer är nödvändigt. Jag ska fan inte sabba det här också. Något ska jag fan lyckas med!

I morgon bitti är det morgon träning, jag vill inte dit.Jag vill inte visa mig, visa upp tjockiskroppen som tyvärr råkar tillhöra mig. Nattbesök av en kompis, fan, sluta tjats om mat, äta äckliga frityrdoftande potatispinnar (pommes) och sluta titta på mina dallrande lår. Aningen arg^^

Jag är trött på att kämpa

vill inte mer

vill ge upp

inget som håller mig kvar

Inget är värt 

kroppen skakar

känslan i magen

svullna ögon

Sluter ögonen

vill inte se....

  Jag ville verkligen!!

Jag såg fram emot uttagningen. Jag gjorde så gott jag kunde, kämpade, slet, gav inte upp, jag gjorde det jag skulle och jag visade mig genom prestation och inte snack. För vad? 

Nu är jag nere på botten och simmar. 

    Simma upp? till vad? finns inget mål...

Låt mig ge upp!

Jag trodde jag hamnde fel, och fick mig att tro att äta skulle göra saker bättre för träningen, man det går det inte, gick inte. Det är känsla som styr prestationerna. 

 Slits mellan hit och dit med diffusa känslor.

Ensam tyst instängd förstora kläder förtjock lås misslyckad- JAG

Jag orkar inte mer , vill inte vara kvar...

Har tappat förmågan att tänka. Ledsen och besviken. Jag gör mitt bästa med det spelar ingen roll.

Vad jag än sysslar med går jag från toppen till botten. Skolan bästa betygen i klassen i 1an på gymnasiet och 

i slutet av trean fick jag med mig 3 IG ^^ Bäst i min grupp på träningarna och tävlingar, kom till och med elitgruppen. Nu, skadad till och från på grund av olyckor som jag inte kan styra över, petad från toppen av elitgruppen. Nu gör jag precis som jag blir tillsagd, gör allt rätt ( tydligen bara enligt mig) men det spelar ingen roll, jag finns inte.  Funderar på att sluta, men jag har inget annat. 

Försöker äta för att göra andra nöjda och sluta bry sig. Vill inte, kan inte! Vill inte gå ut, byxorna är förstora, vill inte köpa nytt för jag är för tjock.

Har inget att säga, allt är bara tomt eller blockerat. 

Jobbade 9-21 i en vecka men nu är det äntligen över. Tvingades i både lunch och middag, kan inte stå emot kommentarer och bickar.  I morgon ska jag köra träning, första gången på länge.