Så förutsägbart, såklart att jag ska reagera så här när det har blivit som det har blivit. Du kan bara leva vidare som du gjorde att jag lever som förut.

Jag undrar när jag ger upp. Jag undrar varför jag inte gjort det än. Varför ger jag bara inte upp??

Jag är så körd. Jag vet ärligt inte varför jag inte gör nått åt lidandet. Jag har ingen livlina som håller mig kvar.

Ägg, skagenröra, potatis, pannkakor, sill, choklad, advokado, korv, knäckebröd, ost, smörgås, lönnsirap, grädde och äpple. 

Jävla Påsk! 

Vill inte att det ska kännas stelt. Det känns stelt. Vi gör inte saker som förut och att göra dem annorlunda känns stelt. Känner mig lite falsk men det är du som sätter ribban och då får du skulle dig lite själv. 

Du är konflikträdd och samtidigt så förmedlar du så mycket. Idag eller imorgon kväll kommer du släppa en ny "bomb". Jag kan ana vad för typ med inte innehållet. När jag sa att jag hoppas på att få följa med på äventyr nästa år så pratade du vidare som om jag inte hade uttryckt mig. Det är tråkigt, att du inte kan vara uppriktig, att du inte vågar. 

Jag vill läsa dina meddelanden i telefonen, lösa vad du skriver till andra om vad du inte vågat säga till mig. Jag har inte gjort det, det vore som att läsa någon annans dagbok.

Jag vill inte spy. 

Därför har jag fuskat i veckan. 

Igår åt jag nudlar, orkade inte ens hälften innan jag mådde illa. Tack! 

På lördag är det påsk middag, jag vill inte. 

Har inte stått på vågen på ett tag, jag vet inte ens om jag vill se. 

Vi ska hänga tsm över påsk. Du har tagit bort bilden på oss i din hylla. Du har rensat bort mig från dog och du är klar med din process. Jag, jag vet inte vart jag ska börja, om jag har börjat dvs?! 

Du ligger i sängen lika skör som vanligt. Jag ska låta larmet väcka dig, som vanligt för dig. Jag har inte ens tittat på dig sen jag vaknade. I natt höll du dig på din sida och jag på mig. 

Stämningen igår kändes konstigt. Nästan lite tryckt. Mitt huvudmål den här gången är inte du, du är en resurs, någonstans jag kan slagga för att slippa betala för boende. Ärligt vet jag inte ens om du vill ha mig här, eventuellt är du konflikträdd för att stänga ute mig helt från ditt liv.  Tiden hittills (inte ens ett halvt dygn) har mer känns som en fasad. Let vid lämpliga ställen och försöker göra det normalt. Det är inte normalt. Inget är normalt. Du kissade med låst dörr, det är inte normalt för oss. För dig är saker normalt, det är ditt liv och ditt hem som jag befinner mig i just nu. 

Jag är konflikträdd, jag vill pausa till någon gång. Jag har dessutom FOMO om det händer något. 

Jag vet bara att jag är sårad, har tappat tilliten och eventuellt arg. 

Det är en kylig morgon, önskar att jag hade haft en lagom var ullkofta (typ en sån som ser ut som en morgonrock nästan :P) att svepa in mig på väg till jobbet.

Idag måste jag jobba effektivt för imorgon har jag tagit ledigt och fredag ska jag gå tidigare då jag träningsläger i helgen. Jag gillar mitt jobb, jag är bra på det, tvärr känns det inte som jag kan utvecklas mera, inte där.

Matlåda fixat, nackdelen med jobbet, vi har lunch tillsammans.

Får se vad denna dagen kommer med.....

Låten går om och om i mitt huvud. Helt sjuk hur den har satt sig på bara någon timme. Spellistan består av enbart den och den gått i repat i 3 timmar. På vägen hem, jag ville bara ställa mig på stationen, sjunga och dansa till den. Kanalisera allt skit ut med högsång och dans. Det är i lurarna och jag vill inte stänga av. Vad händer då? Önskade att jag inte hade behövt stiga av. Sitta på sätet och bara åka runt runt. Dock tar ju bussturen någon gång slut.

Jag drömmer mig bort, bort mot en slags sommarfest, kanske en festival. Det är dag och ut högtalarna kommer låten. Jag känner mig fri och faktiskt lycklig. Verkligen kom ikapp då det stiger på en scoop med gymnasietjejer, ett gäng. De ska på festen i sommar, inte jag. De har det jag inte har. Men jag har låten, en stund till har jag våren.

Jag har berättat för M ikväll, hon är nu den enda som vet. Eller O och J vet också eftersom hon behövde dela det med någon. Jag fattar grejen. De kan inte göra något ändå. Känns dock lite falskt, jag är ju inte där än. för jag har fuskat, idag och igår. Jag trodde jag skulle träna idag, det gjorde jag inte.   Önskar att de var mina vänner. Inte mina "låtsasvänner” som jag träffar i professionellt sammanhang. De är ju rätt schysst och jag tror dem om det är så att de tycker att det är nice att jag hänger där.

Skola idag, usch, känns som jag bara sitter av tiden för att få vara legitimt ledig på onsdag. Läraren är bra och jag valde ju utbildningsplats på grund av denna kurs. men jag sitter mest och intettittar på datorn. Idag gick det upp till en ny nivå efter lunchen. Jag var inte direkt närvarande, jag räckte upp handen och var aktiv bara för att visa att jag är med i att hon står och lär ut.

Idag blev det misosoppa och 100 gram naturgodis. När jag kom hem fuskade jag, sen blev det mer för att får till att inte behålla det. Hatar tanken på att något är kvar.

 K och jag skulle kanske sets igår. Vi skulle hörts men det blev inte av. Kanske sets idag men jag har inte fått något svar. C har inte heller hört av sig. När dem inte hör av sig så tror jag att de inte bryr sig så mycket som de säger. Det betyder mer för mig än vad det gör för dem.

Jag är fortsatt tyst. Tystnaden har pågått igen sedanklcokan 16:00.

Jag gett upp, ambivalenten har avtagit. Jag får tyna bort, har ju en del att ta ifrån så det lär ju ta sin tid. Då vänjer de sig och ingen känner sig träffad att det skulle vara deras fel. Det är det det inte.

Funderat på att skriva en lista om hur det ska bli sen. Hörde på ett program på P3 härom veckan. De pratade med någon som hade en podcast om döden. Hon som hade den berättade om hur det är för folk efter och vad som är bra att förbereda. Jag funderar, vet inte riktigt om jag vågar. Har ju lite tid på mig.

Idag har jag spenderat mer än 85% av dagen hemma, i min säng med datorn. Jag undrar hur länge det skulle dröja innan någon skulle börja undra om jag skulle göra något?! Några dagar åtminstånde.

Messade KP imorse, då när jag hade lite hopp. Hon sa att hon skulle höra av sig under dagen. Hon hade somnat till och nu är hon för trött för att prata. Hon måste inte och det är inte hennes fel. Det är jag som har för höga förväntningar. Jag blir ju bara besviken, som nu.

C frågade vad jag gjorde när jag skickade sms om en grej. Jag har inte svarat och hon har onte frågat igen. Jag tror bryr sig men fast jag vet inte hur och hur mycket egentligen och hur mycket jag tror på det. Hon vill hjälpa men hon vet inte vad hon kan göra.  Hon är INTE min biologiska mamma. Helst vill jag bara att hon ska hålla om mig, även om det gör ont. Hon ska inte få veta, hon behöver inte det i sitt liv.