Vad skulle du säga om jag sa som det var? 

Om jag sa att jag gör som jag gör

Om jag berättade varför jag är borta ibland

Om jag berättade om mitt jobb, det jag inte har

Jag tänker på dig, inte på mig

Undra hur mycket jag sårar dig...          ...om jag berättade?

Undra hur mycket kärlek du känner...    ...om jag berättade?

Undra hur mycket tillit du skulle ha...     ...om jag berättade?

Undra hur sviken du skulle vara...          ...om jag berättade?

Undrar hur, sviken, ledsen, frustrerad, arg, sorgsen, ilsk, 
 

Jag vet inte hur mycket jag sårar dig, om jag skulle berätta....

Jag vet inte om jag sårar dig mer genom att hålla tyst...

Du ska veta att jag vill inte såra dig, jag vill inte vara falsk och ha hemligheter!

Från mig till mig

Jag har försökt hitta den låten, den som betyder och växt sig fast i mitt minne men jag hittar den inte. Tack ändå för att jag fick ta del av den!

"Varför kan det inte alltid var idag, Långt långt från i morgon och långt långt från idag. Stanna alla klockor, stanna å stå still. Jag vill stanna här. Varför kan det inte alltid var så här. Så lyssna alla fåglar som svävar ovanför, lär mig hur man lever jag vill. Pröva mina vinga, dem jag inte har. Varför kan det inte alltid va idag. "

Jag är en förebild, jag har valt det själv. -But i hate it!

Falska förebilden

Jag vill inte vara en förebild. Förståndet säger ja men känslan skriker nej(!!!!). Är inge vidare på känslor. Sätter mig själv i klistret. Skulle så gärna vilja skita i allt, kunna skita i allt. Vill vara annonym men jag kan inte. Jag vill inte vara en zebra men jag vet att det är det som blir av mitt handlande. Jag ska vara en förebild men jag vill inte. Jag kan inte stänga av och låta bli. Jag kan inte ha zebra armar, det blir fel. Jag vill inte ha zebra armar men jag kan inte må bra. 

Jag önskade att jag inte var en förebild, jag vill bort.

De ska bara veta vem jag egentligen är, då hade de aldrig varit i min närhet.

Som Jessi skrev:  "Jag är för farlig för mitt eget liv, och jag erkänner, jag vill inte leva". 

  Jag erkänner, jag vill inte!

"Jag skalas av som en blomma. Som att älska, älskar inte. Jag för en kamp som inte

är min, en vision som jag inte tror på. Ett blad i taget skalas bort, det

blir mindre likt blommans ursprung, ursprunget har ingen betydelse. Nya

folk ser mig men inte för den jag var eller egentligen önskar att jag var

utan den jag blivit. Jag kan inte gå bakåt. Gjort är gjort och det går inte

att få ogjort. Det spelar ingen roll hur många blad som försvinner, det

gör ingen skillnad längre. "

Mitt frikort gick ut för en vecka sedan, snart har jag nytt. Har klippkort på akuten, är stammis.

"Hej tanten i luckan! nu är jag här, igen.." Den här veckan har jag varit där 2 gånger. Jag kunde inte hålla mig och sen blev jag sur på E som inte svarade. 

 "Vad fick dig att göra det? Vad gjorde att du fick ångest och göra så här?"

Vem sa att jag hade ångest? Jag ville göra det. Hade inte velat göra det hade jag inte gjort det. Jag hade inte ångest, ingen tvingade mig, borde inte kanske gjorde det men jag gjorde det av egen fri vilja. Sen kan jag tycka att det är jobbigt när folk frågar, men det är en annan sak...

Sitter på café, kan inte gå hem. Går jag hem så kommer jag få åka hemifrån i alla fall. Bättre att sitt här. Kom hit för en timme sen och ser en som jag känner igen. Det är läkaren från igår, surrealistiskt nästan. ^^

Fick lite hjärtklappning, fick det för att jag inte visste hur jag skulle göra i fall hon skulle se mig. Vill inte att hon ska se mig, varför vet jag inte. 

Måndag, jag kommer inte träffa E, jag kommer vara någon annanstans. Jag är trött på det här. 

Vad är det som händer?

Ingenting vänder..

Jag tappar fotfästen, varje steg framåt är ett osäkert steg.

Ett första möte på ÄS, orkade inte gå. Ska berätta för dem att jag är för tjock och för omotiverad att gå där. Jag är för tjock, ni har sagt det själva. Möte med terapeuten på fredag, vad ska jag ha för ursäkt...? Jag tänker inte lägga in mig, jag mår bra! Jag mår faktiskt bra, efter omständgheter. 

Vill inte gå ut, har inget att ha på mig. Inget sitter som det ska. Vill ha

pengar och köpa nya.

Känner saknad, saker jag missar, saker jag inte fårmå mig att göra, saker jag inte ha råd med, saker jag inte prioriterar, saker jag inte vågar satsa på.......

Min önskelista:

Att få åka snowboard innan snön försvinner

Lära mig spela gitarr

Lära mig ett språk

Nya kläder

Stuprörsbyxor som sitter åt

En dammsugare

Minskad hunger!!!!!

Överflöd av LOKA

Tillbaks på kåken...

  Vaknar upp igår och insåg att jag var på sjukan. Frågan om vilken dag det var svarade jag fel,2dagar fel, 2 dagar sovandes, 2 dagar bortslösande av tid.

En påse med vitt innehåll stora tecken som visar 1440 ml 1000kcal, HJÄLP!

  Gick tydligen inte så bra.

Vet inte vart jag står till doktorns uttalande "-Det var inte så farligt".

  Hamnade på psyk istället på ÄS-avdelning. Lättare att komma ut och lättare att komma hem!

Hemgång imorgon?

Allmänt

Det är inte mitt år, kanske inte nu, kanske aldrig?!

Kommer ihåg när jag tvingades till CÄS, jag var för tjock. Jag är fortfarande arg för att jag tvingades och fick mina ben att föra mig dit. Aldrig känt mig mer misslyckad. Jag visste att jag var tjock, jag visste att jag var för tjock gå där. 

Jag är ännu tjockare nu, hatar att lyfta på mina tunga ben och bära min uppsvällda mage. 

  Ta mig till robbinson ön. Jag skulle ge mitt allt och äga skiten ur alla var det gäller överlevnad. Då skulle jag också slippa socialmiddagar, fikor och annat socialt som jämt ska kretsa kring frosseri. 

Tjockis jag!

Ibland när ja sitter på tunnelbanan brukar jag sätta stämplar på folk. Ibland eller som värst sätter jag diagnoser på dem. Jag tro det handlar om identitet, en identitet som jag kanske kan identifiera mig med eller så är det för att jag vill ha en förståelse för min omgivning och mig själv.