Det känns som att ju mer jag försöker destu längre från en lösning kommer jag. 

Levt på en kopp kaffe och en te idag. Kände hur jag började vingla på väg hem.

Jag har inget att äta hemma och jag är glad. Hittade lussebullar i frysen, värmde och åt en.

Varför är inte tillräckligt bra nog? Vissa lever på mer än vad jag gör och det räcker för dem. För mig är en lussebulle en lussebulle förmycket. En sallad, med enbart sallad, förmycket. 

Att äta är att staffa.

Vad håller jag på med!?!? 

Jag kan inte gå med på det här. Men har inte tillräckligt kraft till att säga nej. Jag passar inte där, jag kan inte vara en förebild. Vad händer när jag är borta?? Jag blir rädd att bli påkommen, vad händer då? stackars dem som gå på mitt spel och se vad jag gör...

Nu har jag avbokat måndagen. Får se hur jag gör. Jag vill men samtidigt vill jag inte. Fram tills dess är det nollolerans, fasta, igen. Endast sojamjölk i tet är tillåtet. Provade att äta idag, hört att det ska vara bra?! :/

Vad jag än äter verkar det innehålla en skvätt ångest, för vad jag än försöker få i mig är det precis vad jag känner av efteråt. Jag får inte i mig någonting. Folk i min omgivning säger att jag är smal (LJUG!) och att jag måste äta.  

 Såg bland annat en tjej på ett cafet. Jag tror hon var en så här. Sen sån här som jag, som inte gillar att äta. Hon var så liten och hade blåa läppar av kylan hon kände.  Hennes mamma beställde en morotskaka till henne. Hon doppade skeden två gånger i kakan. När de gick hade hon smulat sönder den med skeden men inte en tugga var tagen. Jag kände med henne. 

  Det är så jäkla jobbigt när någon prackar på en så där. Det blir bara jobbigare, tycker jag. 

Lite lustigt var att jag senare på väg hem hörde en så intilliget kommentar på tunnelbanan. 

"Annorektiker trycker dem är tjocka. HALLÅ! Det finns ju inga tjocka annorektiker" 

Tja.. Allt beror väl på vem man frågar..?!

Mina mörka tankar börja sakta komma tillbaka. 

Jag orkar inte kämpa emot, orkar inte äta, orkar inte lyssna, orkar inte träna.....