Vad håller jag på med!?!? 

Jag kan inte gå med på det här. Men har inte tillräckligt kraft till att säga nej. Jag passar inte där, jag kan inte vara en förebild. Vad händer när jag är borta?? Jag blir rädd att bli påkommen, vad händer då? stackars dem som gå på mitt spel och se vad jag gör...

Nu har jag avbokat måndagen. Får se hur jag gör. Jag vill men samtidigt vill jag inte. Fram tills dess är det nollolerans, fasta, igen. Endast sojamjölk i tet är tillåtet. Provade att äta idag, hört att det ska vara bra?! :/

Vad jag än äter verkar det innehålla en skvätt ångest, för vad jag än försöker få i mig är det precis vad jag känner av efteråt. Jag får inte i mig någonting. Folk i min omgivning säger att jag är smal (LJUG!) och att jag måste äta.  

 Såg bland annat en tjej på ett cafet. Jag tror hon var en så här. Sen sån här som jag, som inte gillar att äta. Hon var så liten och hade blåa läppar av kylan hon kände.  Hennes mamma beställde en morotskaka till henne. Hon doppade skeden två gånger i kakan. När de gick hade hon smulat sönder den med skeden men inte en tugga var tagen. Jag kände med henne. 

  Det är så jäkla jobbigt när någon prackar på en så där. Det blir bara jobbigare, tycker jag. 

Lite lustigt var att jag senare på väg hem hörde en så intilliget kommentar på tunnelbanan. 

"Annorektiker trycker dem är tjocka. HALLÅ! Det finns ju inga tjocka annorektiker" 

Tja.. Allt beror väl på vem man frågar..?!

Mina mörka tankar börja sakta komma tillbaka. 

Jag orkar inte kämpa emot, orkar inte äta, orkar inte lyssna, orkar inte träna.....

Mitt liv är som ett plockepinn.

Jag har aldrig förstott det där där med saknad av människor förrän för snart ett år sedan. 

Jag saknar dig. För mig är du levande död. Du lever men nästan som om du vore död. Inte för att jag vill det men utan mer metaforiskt. Jag saknar dig och jag vet inte om du någonsin kommer finns i mitt liv. Du är inte på något sätt ersättningsbar. Jag känner saknad för dig som jag gör för LB och hon är död.

Jag vill ha dig i mitt liv!

Det är som ett moln som dyker upp ovan mig. Ibland är det bara mörk och

ibland regnar det, några enstaka glimtar av uppehåll. 

Senaste veckan(veckorna?) har det verkligen varit växlande men

 mer mellan molnighet och regn, än solsken.

Jag är så jäkla medveten av vad jag gör. Att jag inte äter och vad det kan ge för konsekvenser, att relationen, som förövrigt upptogs igår, med HAN blir till någonting destruktivt och allt annat jag gör. Jag tror inte jag vill eller är mogen för att ändra det. Jag vet att jag är trött pga av brist på näring, samtidigt har jag ju en del att ta ifrån allt det tjocka.  Jag tänker inte ger upp efter allt arbete, inte en chans.

Jag låter maten styra. Låter den ta mina vännerifrån mig, får mig att få folk att tro att jag har ätit utan att ljuga mm. Jag har redan förlorar en av mina närmaste och kanske är mina mest värdigfulla vän försvinna. Det som känns dumt är att jag måste välja å att jag väljer (brist på) mat före mina vänner. 

Då jag "jobbar" bland annat med att vara

förebild känns det å jäkla falskt att göra

det jag gör. 

Hela jag är är fake....

Tack för era förstående och peppande kommentarer och förlåt att jag inte har svarat, jag lovat att göra det när jag kommer till. <3

"Vi hjälps alla åt att riva min berlinmur.

Jag gör grovjobbet och ni hjälper till."

Jag ska inte ha relationer, det är tydligen inte grejen för mig.

Lyckas inte underhålla mina närmaste, ack de få, och de försvinner. 

Varför känns det som att jag äter mycket när jag ser att min portion

oftas är mindre än de som har ÄS

och ändå tycker att jag äter förmycket ?

  Ångest, kom helt ifrån min fasta fasta.

  Klockan är kvart i fem på morgonen, för en

kvart sen kom jag hem efter en löptur. Högsta musiken på i lurarna, med texter som jag kan,

då kan de överrösta tankarna och jag kan mima med och glömma vad som precis tänktes.

Går verkligen inte att tänka när musiken är så hög. Slittrad, ena stunden skriver brev i mitt

huvud till S eller Y och andra stunden kör ett

löp-pass och dricker espresso för att slippa äta. 

 Kunde inte sova, åt förut och  har inte tänkt

ut några undanflykter för att slippa käka av julbaket imorgon. Två av de personer som tycker att jag är "dålig" på att äta ska vara där, det gör det inte lättare. Jag vet att deras intention är väl men deras ord gör mer skada än nytta.

Liten flicka i förstora skor säger "jag ska nog lyckas!"

Mina löpardojor har blivit förstora, men jag lyckas springa, 

försöker springa iväg från livet men det sitter fast som

en skugga. Jag springer och springer och springer. 

Vem är det jag staffar? 

Är det jag som straffar mig, är det du som straffar mig? 

Jag förstår inte, inte helt, mycket är suddigt.

Jag stänger av, vill inte komma ihåg. Stänger av alla sinnen och låter minnet försvinna. 

Syns inte,   finns inte

Hörs inte,   finns inte

Känns inte, finns inte

Jag minns inte vad jag stoppade i mig, å det var två timmar sedan,men in ska det inte vilket falla som hellst.

Hej 7-eleven kl 01.00 och varsågod en 59 spänn fattigare kund bärandes på 3 varor. Hem å sen spy. Vad håller hon på med?!? En löprunda senare och ångesten har inte lättat....

Fattar inte vad jag håller på med, det gick ju.  Ifs vet jag varför, kommer aldrig vara bekväm men det här jag bär på, fett, fett fett. Det är ingen svårt egentligen, jag tycker inte det, jag vet hur jag ska göra. Därför blir det ett straff från mig själv, av en eller flera anledningar, till mig själv. ÄT! ÄT då! Se nu, du misslyckades!