Jag trodde jag hamnde fel, och fick mig att tro att äta skulle göra saker bättre för träningen, man det går det inte, gick inte. Det är känsla som styr prestationerna. 

 Slits mellan hit och dit med diffusa känslor.

Ensam tyst instängd förstora kläder förtjock lås misslyckad- JAG

Jag orkar inte mer , vill inte vara kvar...

Har tappat förmågan att tänka. Ledsen och besviken. Jag gör mitt bästa med det spelar ingen roll.

Vad jag än sysslar med går jag från toppen till botten. Skolan bästa betygen i klassen i 1an på gymnasiet och 

i slutet av trean fick jag med mig 3 IG ^^ Bäst i min grupp på träningarna och tävlingar, kom till och med elitgruppen. Nu, skadad till och från på grund av olyckor som jag inte kan styra över, petad från toppen av elitgruppen. Nu gör jag precis som jag blir tillsagd, gör allt rätt ( tydligen bara enligt mig) men det spelar ingen roll, jag finns inte.  Funderar på att sluta, men jag har inget annat. 

Försöker äta för att göra andra nöjda och sluta bry sig. Vill inte, kan inte! Vill inte gå ut, byxorna är förstora, vill inte köpa nytt för jag är för tjock.

Har inget att säga, allt är bara tomt eller blockerat. 

Jobbade 9-21 i en vecka men nu är det äntligen över. Tvingades i både lunch och middag, kan inte stå emot kommentarer och bickar.  I morgon ska jag köra träning, första gången på länge. 

Jag har kämpat så här långt. Julen har slagit ner mig, byn och jag själv lika så. Slagit till mig med julbord och fika. Stirrande ögon, tysta dömande blickar och falska kommentarer om en människa som skulle va smal. Mina är byxor är stl 34 och de sitter som ett tält på mig, känner mig tjock. Vill inte dra till mig uppmärksamhet och äter snäll den minsta kakan jag hittar och ler oskyldigt. 

Tränade 1,5 timmar igår, sprang 50 minuter idag och du frågar mig vad jag har för valkar på sidan.. 

... Aldrig perfekt

... Aldrig nöjd

...Aldrig smal  

Jag sörjer att ännu ett år som (inte) gått men jag vill ändå inte leva om det, tror inte att jag skulle känna mig mer nöjd vid den här tidpunkten ändå. 

Året som gick:

Någon dag efter nyår vaknade jag upp, omfamnad av en kar. Denna killen har hängt med mig hela året. Dock inte någon besvarad kärlek från mitt håll, inte inte helt obesvarad heller. Jag vet inte vad jag vill, tror att det handlar om en rädsla, osäkert het och mitt dubbelliv. Han vet inget om. Jag håller honom nära med på tillräckligt avstånd.

Sen var det inte långt in i Januari förrän årets första tur till medicinakuten,

första inläggningen på psyk och dem första av många.

Jag tappade räkningen tidigt på året....

Mitt andra år som tränare mitt

först år som huvudtränare.  

 Fy vilken dålig förebild jag är.

Med tävling kan det komma skador, men en hel sommars rehab fick jag sista

platsen på träningslägret, i Frankrike ^^ Två dagar innan hade jag varit inlagd.

 Mitt första Peace and love, bästa festival

 pogramet på flera år =) Första festivalen 

 med tältning. Ta mig tillbaka! 

Lucia är verkligen min favorit tid på året, det är en av de få högtider där folk över konsumerar alkohol och framför allt knappt någon girighet. Det är stämningsfullt, mysfaktor och stämningsfull musik. Inget ta bara ge! Förra året "missade" jag lucia, jag var på psyk. Men jag var glad, personalen kom och hade luciatåg för oss. Jag satt å grät, så mycket betyder lucia för mig. I år "firade" jag inte heller lucia. Dagen jag vaknade var på lucia och det ända som kunde relateras var sjukhuslinnet som jag bar. 

I år har jag hunnit med x antal inläggningar, medicinakutsbesök, ungefär lika många turer med blåljusbilar.

  Befunnit mig på 4 olika slutenvårds ställen och 5 avdelningar. 3 rymningar, varav 1 avvek jag ifrån. X antal heldygnsvak. ca 8 olika avdelningar mellan medicinakuten och psyk, x antal inläggningar på varje. Och upplevt XXX antal misstag från vården och ack de få snäll och omtänksamma människor som hjälp mig.

Jag tackar JB och LJ för att ni har

stått ut med allt kring mig. Ni är verkligen  

min familj och allt det positiva som

det betyder.

På söndag ska jag åka hem, hem till min lägenhet, hem till min lilla men betydelsefulla trygghet. Siiter i köket hemma hos mor min och skulle bara vilja skrika, men kroppen reagerar med det omvända. Jag är låst, tyst och för inte mycket väsen av mig. Glad att slippa byn, jag vet nu vart jag hör hemma och det är inte här! 

Snart är högtidernas tid slut (YES!) och dags för nya tag. Börjar med 5km löpning IDAG! Har inte orkat gör någonting, ingenting alls, kolla på tv möjligen, å varit på alla dessa julmiddagar och julfikor. Imorgon är hoppningsvis sista. Vaknat kl ett och lagt mig klockan 12 på kvällen. Ett under för att vara jag. Hemma sover jag 5 timmar per dygn, här verkar jag inte få nog. Saknar JB, hon är min familj. Vi bråkar och stöttar varandra, det är väl vad en familj gör? B är min andra, han får vara min bror. Önskade att han stannade lite längre så jag fick träffa honom innan han åkte, han åker i morgon och jag kommer i övermorgon :(

2 storlekar mindre, å jag känner mig som en blåval 

Jag drunknar

jag får ingen luft

jag snuddar ytan och får knappt så jag klarar mig. 

Backar bakåt och märker det knappt  

Jag vill hem, hem till min trygghet

Jag vete fan om det inte hade varit lägligare att vara inne på ett psyk än att vara här, vara här på

jul. Julen är som en konstant 24-timmars buffé. Är hos mina päron, fortfarande. Ska vara här 1.5 vecka till, det är 1,5 vecka förlänge. Saknar JB! 

Vill hem till min lägenhet. Där har ingen ögonen på mig och ingen som hör mig de tillfällen jag behöver bli av med skiten jag proppat i mig.

Ständigt övervakad!

Storebror ser mig!