Jag undrar hur lång tid somkan gå, hur många dagar kan gå utan samtal, social kontakt och verbal kommunikation.

I skrivande stund har jag inte yttrat ett ord på 2 dygn, jag har inte träffat en människa som verbal uttala något till mig eller jag till någon. Mutismen är inte ofrivillig, visserligen är det inte självvalt att vara tyst, och det känns lite överflödigt med ord när det inte finns någon mottagare. 

   Ingen vet. Ingen i skolan, i laget eller någon annan. Ingen bryr sig för ingen är just min vän.

De tar sig tid att bry sig när det är slut, en stund, innan deras liv är precis som vanligt, min exkluderat.

Jag vet inte om jag skulle kunna påstå att jag har haft vänner. Jag har haft sällskap i livet, tillfälliga besök. Människor som kommer in i livet, en kort intensiv period. Sen försvinner dem. Jag har aldrig varit på större tillställningar, kräftskivor, midsommarafton, valborg etc. Jag har varit hemma eller med med någons familj. Aldrig med sk vänner. Jag tillhör inget gäng, aldrig gjort och kommer antagligen inte göra det heller.

Jag vet inte vad jag gör för fel. Diplomatiska människor ,som vill hjälpa ,säger att det inte mig det är fel på. Jag tror dem inte. Verkligheten talar emot. Jag befinner mig i sammanhang men är enbart statist, aldrig huvuroll, aldrig biroll. En som förvinner utan att märkas eller saknas. Jag får besöka deras liv, deras vardag men där slutar det.

Nu är det fyra år, fyra år sedan det skrevs på pappret, asperger. Det är en label, inget mer. Jag tillhör inte dem som känner sig lättade, upplever att det förklarar saker eller likanande. Det underlättar inte och jag känner inte tilhörighet.

Jag är inte unik, jag vet det. Jag har bara inte träffat något i min nivå. Alla dem jag träffat med diagnosen är mindre högfungerade, på ytterkanterna av extrovert/introvert och enligt mig konstiga. Ingen som jag faktiskt skulle uppleva att jag skulle få någonting ut av, tvärt om. Jag behöver inte känna mig behövd, jag vill inte.

En av kriterierna är svårt att få vänner och ensam. Check på dem!

Jag skulle gärna vilja ha vänner, verkligen. Gärna extroverta och där det händer saker.

Men ärlit, jag fattar inte varför. Vissa dryga jävlar har vänner, tysta blyga och tillbakadragna har vänner, fula har vänner, dem utan klädsmak har vänner, de som lika väl skulle kunna skrika för att de pratar så högt har vänner, de som tar saker så otroligt personligt har vänner. Hur fan kan jag inte ha vänner?!

....så sa du. Du vet inte hur det landade i mig. visste du vad du gav dig in på? Var du med mig för att jag hade det som jag hade det? Var vi en felaktig ekvation, du för frisk och jag för sjuk? 

I 4 år höll det. I motgångar och i lycka. Du bar mig i bland. Jag vet aldrig om jag bar dig. Jag bad dig sällan. 

Du är en fantastisk människa min motsats till det mesta, lika i mycket. Du har aldrig motgångar, jag har ständiga livskriser. Du är populär, omtyckt av "alla", handlingskraftig, aktiv samtidigt som du är genomgod och snäll. Din familj, vilken härlig trygghet och kärlek det finns där.  Jag är, ja din motsats i uppfattning och vad det gäller familj. 

Ditt liv går vidare, jag hoppar på där jag var sist, innan jag var med dig. Vad har jag kvar att kämpa för?! 

Det är inte ditt fel, mitt liv var så här innan vi möttes. Jag fick en pause, jag är tacksam för att jag fick dela den med dig. 

Inte börjat räkna än, det är bara en tidsfråga. 1 mål, inget annat! 

Tiden har gått, längesen sist. Det är som att livet har varit på pause. Det verkliga livet. 

5 år, kanske tom 6år. 

Livet är precis som då, förutom att jag änsålänge sover hemma. Jag kan inte bestämma hur det ska vara och vart jag vill. Jag vill båda, eller vill jag?
Änsålänge max ett mål mat om dagen. Stressen som uppstår när jag ska jobba. Det får inte bli en grej och det är snällt att bara sätta mig i lunchrummet. Hemma hela helgen, huudvet snurrar och jag försöker hitta balansen. Snart är det dags att välja. Jag gör inte halvdant, inte här. 

Vad skulle du säga om jag sa som det var? 

Om jag sa att jag gör som jag gör

Om jag berättade varför jag är borta ibland

Om jag berättade om mitt jobb, det jag inte har

Jag tänker på dig, inte på mig

Undra hur mycket jag sårar dig...          ...om jag berättade?

Undra hur mycket kärlek du känner...    ...om jag berättade?

Undra hur mycket tillit du skulle ha...     ...om jag berättade?

Undra hur sviken du skulle vara...          ...om jag berättade?

Undrar hur, sviken, ledsen, frustrerad, arg, sorgsen, ilsk, 
 

Jag vet inte hur mycket jag sårar dig, om jag skulle berätta....

Jag vet inte om jag sårar dig mer genom att hålla tyst...

Du ska veta att jag vill inte såra dig, jag vill inte vara falsk och ha hemligheter!

Från mig till mig

Jag har försökt hitta den låten, den som betyder och växt sig fast i mitt minne men jag hittar den inte. Tack ändå för att jag fick ta del av den!

"Varför kan det inte alltid var idag, Långt långt från i morgon och långt långt från idag. Stanna alla klockor, stanna å stå still. Jag vill stanna här. Varför kan det inte alltid var så här. Så lyssna alla fåglar som svävar ovanför, lär mig hur man lever jag vill. Pröva mina vinga, dem jag inte har. Varför kan det inte alltid va idag. "

Jag är en förebild, jag har valt det själv. -But i hate it!

Falska förebilden

Jag vill inte vara en förebild. Förståndet säger ja men känslan skriker nej(!!!!). Är inge vidare på känslor. Sätter mig själv i klistret. Skulle så gärna vilja skita i allt, kunna skita i allt. Vill vara annonym men jag kan inte. Jag vill inte vara en zebra men jag vet att det är det som blir av mitt handlande. Jag ska vara en förebild men jag vill inte. Jag kan inte stänga av och låta bli. Jag kan inte ha zebra armar, det blir fel. Jag vill inte ha zebra armar men jag kan inte må bra. 

Jag önskade att jag inte var en förebild, jag vill bort.

De ska bara veta vem jag egentligen är, då hade de aldrig varit i min närhet.

Som Jessi skrev:  "Jag är för farlig för mitt eget liv, och jag erkänner, jag vill inte leva". 

  Jag erkänner, jag vill inte!

"Jag skalas av som en blomma. Som att älska, älskar inte. Jag för en kamp som inte

är min, en vision som jag inte tror på. Ett blad i taget skalas bort, det

blir mindre likt blommans ursprung, ursprunget har ingen betydelse. Nya

folk ser mig men inte för den jag var eller egentligen önskar att jag var

utan den jag blivit. Jag kan inte gå bakåt. Gjort är gjort och det går inte

att få ogjort. Det spelar ingen roll hur många blad som försvinner, det

gör ingen skillnad längre. "

Mitt frikort gick ut för en vecka sedan, snart har jag nytt. Har klippkort på akuten, är stammis.

"Hej tanten i luckan! nu är jag här, igen.." Den här veckan har jag varit där 2 gånger. Jag kunde inte hålla mig och sen blev jag sur på E som inte svarade. 

 "Vad fick dig att göra det? Vad gjorde att du fick ångest och göra så här?"

Vem sa att jag hade ångest? Jag ville göra det. Hade inte velat göra det hade jag inte gjort det. Jag hade inte ångest, ingen tvingade mig, borde inte kanske gjorde det men jag gjorde det av egen fri vilja. Sen kan jag tycka att det är jobbigt när folk frågar, men det är en annan sak...

Sitter på café, kan inte gå hem. Går jag hem så kommer jag få åka hemifrån i alla fall. Bättre att sitt här. Kom hit för en timme sen och ser en som jag känner igen. Det är läkaren från igår, surrealistiskt nästan. ^^

Fick lite hjärtklappning, fick det för att jag inte visste hur jag skulle göra i fall hon skulle se mig. Vill inte att hon ska se mig, varför vet jag inte. 

Måndag, jag kommer inte träffa E, jag kommer vara någon annanstans. Jag är trött på det här. 

Vad är det som händer?

Ingenting vänder..

Jag tappar fotfästen, varje steg framåt är ett osäkert steg.

Ett första möte på ÄS, orkade inte gå. Ska berätta för dem att jag är för tjock och för omotiverad att gå där. Jag är för tjock, ni har sagt det själva. Möte med terapeuten på fredag, vad ska jag ha för ursäkt...? Jag tänker inte lägga in mig, jag mår bra! Jag mår faktiskt bra, efter omständgheter. 

Vill inte gå ut, har inget att ha på mig. Inget sitter som det ska. Vill ha

pengar och köpa nya.

Känner saknad, saker jag missar, saker jag inte fårmå mig att göra, saker jag inte ha råd med, saker jag inte prioriterar, saker jag inte vågar satsa på.......

Min önskelista:

Att få åka snowboard innan snön försvinner

Lära mig spela gitarr

Lära mig ett språk

Nya kläder

Stuprörsbyxor som sitter åt

En dammsugare

Minskad hunger!!!!!

Överflöd av LOKA