Jag vet inte om jag skulle kunna påstå att jag har haft vänner. Jag har haft sällskap i livet, tillfälliga besök. Människor som kommer in i livet, en kort intensiv period. Sen försvinner dem. Jag har aldrig varit på större tillställningar, kräftskivor, midsommarafton, valborg etc. Jag har varit hemma eller med med någons familj. Aldrig med sk vänner. Jag tillhör inget gäng, aldrig gjort och kommer antagligen inte göra det heller.

Jag vet inte vad jag gör för fel. Diplomatiska människor ,som vill hjälpa ,säger att det inte mig det är fel på. Jag tror dem inte. Verkligheten talar emot. Jag befinner mig i sammanhang men är enbart statist, aldrig huvuroll, aldrig biroll. En som förvinner utan att märkas eller saknas. Jag får besöka deras liv, deras vardag men där slutar det.

Nu är det fyra år, fyra år sedan det skrevs på pappret, asperger. Det är en label, inget mer. Jag tillhör inte dem som känner sig lättade, upplever att det förklarar saker eller likanande. Det underlättar inte och jag känner inte tilhörighet.

Jag är inte unik, jag vet det. Jag har bara inte träffat något i min nivå. Alla dem jag träffat med diagnosen är mindre högfungerade, på ytterkanterna av extrovert/introvert och enligt mig konstiga. Ingen som jag faktiskt skulle uppleva att jag skulle få någonting ut av, tvärt om. Jag behöver inte känna mig behövd, jag vill inte.

En av kriterierna är svårt att få vänner och ensam. Check på dem!

Jag skulle gärna vilja ha vänner, verkligen. Gärna extroverta och där det händer saker.

Men ärlit, jag fattar inte varför. Vissa dryga jävlar har vänner, tysta blyga och tillbakadragna har vänner, fula har vänner, dem utan klädsmak har vänner, de som lika väl skulle kunna skrika för att de pratar så högt har vänner, de som tar saker så otroligt personligt har vänner. Hur fan kan jag inte ha vänner?!

....så sa du. Du vet inte hur det landade i mig. visste du vad du gav dig in på? Var du med mig för att jag hade det som jag hade det? Var vi en felaktig ekvation, du för frisk och jag för sjuk? 

I 4 år höll det. I motgångar och i lycka. Du bar mig i bland. Jag vet aldrig om jag bar dig. Jag bad dig sällan. 

Du är en fantastisk människa min motsats till det mesta, lika i mycket. Du har aldrig motgångar, jag har ständiga livskriser. Du är populär, omtyckt av "alla", handlingskraftig, aktiv samtidigt som du är genomgod och snäll. Din familj, vilken härlig trygghet och kärlek det finns där.  Jag är, ja din motsats i uppfattning och vad det gäller familj. 

Ditt liv går vidare, jag hoppar på där jag var sist, innan jag var med dig. Vad har jag kvar att kämpa för?! 

Det är inte ditt fel, mitt liv var så här innan vi möttes. Jag fick en pause, jag är tacksam för att jag fick dela den med dig. 

Inte börjat räkna än, det är bara en tidsfråga. 1 mål, inget annat! 

Tiden har gått, längesen sist. Det är som att livet har varit på pause. Det verkliga livet. 

5 år, kanske tom 6år. 

Livet är precis som då, förutom att jag änsålänge sover hemma. Jag kan inte bestämma hur det ska vara och vart jag vill. Jag vill båda, eller vill jag?
Änsålänge max ett mål mat om dagen. Stressen som uppstår när jag ska jobba. Det får inte bli en grej och det är snällt att bara sätta mig i lunchrummet. Hemma hela helgen, huudvet snurrar och jag försöker hitta balansen. Snart är det dags att välja. Jag gör inte halvdant, inte här.