....så sa du. Du vet inte hur det landade i mig. visste du vad du gav dig in på? Var du med mig för att jag hade det som jag hade det? Var vi en felaktig ekvation, du för frisk och jag för sjuk? 

I 4 år höll det. I motgångar och i lycka. Du bar mig i bland. Jag vet aldrig om jag bar dig. Jag bad dig sällan. 

Du är en fantastisk människa min motsats till det mesta, lika i mycket. Du har aldrig motgångar, jag har ständiga livskriser. Du är populär, omtyckt av "alla", handlingskraftig, aktiv samtidigt som du är genomgod och snäll. Din familj, vilken härlig trygghet och kärlek det finns där.  Jag är, ja din motsats i uppfattning och vad det gäller familj. 

Ditt liv går vidare, jag hoppar på där jag var sist, innan jag var med dig. Vad har jag kvar att kämpa för?! 

Det är inte ditt fel, mitt liv var så här innan vi möttes. Jag fick en pause, jag är tacksam för att jag fick dela den med dig. 

Inte börjat räkna än, det är bara en tidsfråga. 1 mål, inget annat!