Jag vet inte om jag skulle kunna påstå att jag har haft vänner. Jag har haft sällskap i livet, tillfälliga besök. Människor som kommer in i livet, en kort intensiv period. Sen försvinner dem. Jag har aldrig varit på större tillställningar, kräftskivor, midsommarafton, valborg etc. Jag har varit hemma eller med med någons familj. Aldrig med sk vänner. Jag tillhör inget gäng, aldrig gjort och kommer antagligen inte göra det heller.

Jag vet inte vad jag gör för fel. Diplomatiska människor ,som vill hjälpa ,säger att det inte mig det är fel på. Jag tror dem inte. Verkligheten talar emot. Jag befinner mig i sammanhang men är enbart statist, aldrig huvuroll, aldrig biroll. En som förvinner utan att märkas eller saknas. Jag får besöka deras liv, deras vardag men där slutar det.

Nu är det fyra år, fyra år sedan det skrevs på pappret, asperger. Det är en label, inget mer. Jag tillhör inte dem som känner sig lättade, upplever att det förklarar saker eller likanande. Det underlättar inte och jag känner inte tilhörighet.

Jag är inte unik, jag vet det. Jag har bara inte träffat något i min nivå. Alla dem jag träffat med diagnosen är mindre högfungerade, på ytterkanterna av extrovert/introvert och enligt mig konstiga. Ingen som jag faktiskt skulle uppleva att jag skulle få någonting ut av, tvärt om. Jag behöver inte känna mig behövd, jag vill inte.

En av kriterierna är svårt att få vänner och ensam. Check på dem!

Jag skulle gärna vilja ha vänner, verkligen. Gärna extroverta och där det händer saker.

Men ärlit, jag fattar inte varför. Vissa dryga jävlar har vänner, tysta blyga och tillbakadragna har vänner, fula har vänner, dem utan klädsmak har vänner, de som lika väl skulle kunna skrika för att de pratar så högt har vänner, de som tar saker så otroligt personligt har vänner. Hur fan kan jag inte ha vänner?!